Ett halvår har passerat sedan min blogg lanserades på nätet i syfte till att främst vara ett sätt för mig själv att skriva av alla tankar som snurrade runt i min skalle om dagarna, så att jag snabbare skulle kunna ta mig tillbaka till mitt vanliga liv.
Det jag inte kunde ana då var att den skulle bli så stor, på så kort tid som den idag blivit. Något som jag är otroligt tacksam över och som gör att den fortfarande finns kvar. För det har visat sig bloggen faktiskt hjälper många i liknande situationer genom att existera och ge läsare insikten om att man faktiskt inte är ensam, utan att man har stöd runt omkring sig hos personer som man aldrig träffat.
Genom bloggen så har en del ungdomar kontaktat mig för att söka stöd och råd på deras egna känslor som dem trilskas med om dagarna, som dem inte riktigt känner att dem vill ta med sina anhöriga. Vissa undrar vart dem ska vända sig för att få hjälp på bästa sätt och andra hör av sig för att dem är oroliga för sin psykiska hälsa av många olika anledningar. Men till 90% så har dessa ungdomar en fråga som ständigt uppkommer och som är extremt svår att svara på.
Att som ungdom behöva gå igenom detta är något extremt påfrestande men absolut inget som är helt ovanligt.
Man ställer gärna höga krav på sig själv för att lyckas i skolan och för att göra sina föräldrar stolta samtidigt som det ställs krav på ungdomarna från skolan och från föräldrarna.
Så att hamna i obalans är absolut inget ovanligt som ungdom. Jag skulle nog vilja påstå att alla gör det minst en gång under sina ungdomsår då hjärnan hela tiden går på högvarv och aldrig får mer än max åtta timmars sömn per dygn. Vilket gör att tiden inte riktigt finns för att sitta ner och sortera sina tankar och känslor. Man önskar gärna att dagarna hade lite fler timmar än vad dygnet erbjuder.
Sedan är det otroligt viktigt att komma ihåg att vi alla är olika. Vilket innebär att alla kan klara av olika mycket innan bägaren rinner över. Men det behöver definitivt inte innebära att man hamnat i en psykisk ohälsa, utan kan vara något övergående som aldrig uppkommer igen när det passerat och som man på egenhand kan reda ut parallellt med att vardagen rullar på som vanligt. Medans andra ungdomar orättvist får trilskas med sina tankar lite extra och inte alls har den lyckan att bli av med dem, utan dem kommer och går och tenderar till att bli allt mer invecklande. Det är oftast dessa ungdomar som hör av sig till mig om stöd av oron till att dem hamnat i en psykisk ohälsa och inte vet vad dem ska göra eller vända sig.
Många har försökt tala med kurator, skolsköterska eller förälder på skolan men fått uppfattningen om att dem inte tagit det på allvar utan sagt att det löser sig eller att dessa ungdomar inte ser ut att må dåligt. Dessa svar för mig är obegripliga, för en psykisk ohälsa syns inte alltid, den känns.
När man upplever att ens vardag inte längre fungerar som förr eller att man bär omkring på en jobbig klump i magen och oroar sig för saker det är då som man börjar utveckla en psykisk ohälsa och bör göra något åt saken.
Det är då man som förälder, kurator, skolsköterska eller liknande är skyldig att agera för att hjälpa den ungdom som kommit till er för stöd. Oavsett om man själv anser att personer på utsidan ser frisk ut eller antar att det bara är en period som hen går igenom. Du BÖR alltid hänvisa personen vidare för vidare diskussion kring det psykiska måendet och om vidare åtgärder behövs vidtas.
Men jag försöker svara på allt i den mån jag kan och när jag inte alltid kommer på lösningar så brukar jag ändå försöka återkomma för att kolla läget eller komma med ev. lösningar som dykt upp längs vägen.
Dessutom finns det en del nummer som man som ungdom kan ringa för att prata med någon inom psykiatrin. Man kan vara anonym och dem är oftast kostnadsfria.
Dessa rekommenderar jag att man tar i kontakt med om man behöver akut rådgivning eller behöver prata med någon mer än bara mig. Jag tänker att jag lägger ut dessa i ett eget inlägg så att dem finns lätt tillgängliga att få tag på.
0 kommentar(er)
