Carl-Robin Larsson

Det var aldrig aktuellt att söka vård för min återkommande migrän som torterade mig 4 gånger i veckan. 

I skrivande stund vill jag ändå påstå att det nog var min räddning, för dagen innan hade jag uträttat ärenden i 2 timmar vilket gjorde mig så trött att jag föll ihop hemma i soffan. Jag hade inte ens orken att plocka upp telefonen. - jag visste då att jag hade fått en, vad jag kallar det "psykisk kollaps".

Tisdagen kom och det var dags att besöka min läkare, tiden började med att hela hjärtat brast och känslorna läkte ut som vatten ur ett trasigt rör. Hon förstod, hon förstod så väl att det krävdes omedelbar sjukskrivning från arbetet och behandling utan att jag ens berättade allt jag kände och hur jag mådde då.

Några dagar senare hade jag en resa till Cypern med min mamma, den var behövlig vill jag säga. Men den ångesten och oron fanns ändå där, jag bråkade med mamma och var lättretlig varje dag. 

När jag skulle flyga hem från Stockholm till Göteborg efter resan blev jag så osams på telefon med min sambo (Förlåt kära för att du måste stå ut). Tårarna forsade när jag gick längs "bron" in på flygplanet och ångesten bröt ner mig bit för bit, jag ville inte hem! Personalen fick agera då jag fick en panikattack och resenärer runtomkring erbjöd sig att köra mig hem från Landvetter. Jag tackade nej. Jag märkte deras oro men borstade av mig allt och reste mig upp trots att jag grät den timmen som vi var i luften. 

Väl vid ankomsthallen på flygplatsen står jag ensam, semester fin och precis hemkommen från utlandet med en klump i magen. Då kommer nästa kollaps. Det finns ingenting kvar för mig på den här planeten för jag klarar inte av det här längre.

Men när jag började gymnasiet och flyttade från min hemkommun trodde jag allt skulle bli bättre - och det blev det när jag hade sista halvåret kvar innan studenten. Jag var äntligen frisk och livet hade äntligen börjat. Men så flyttade jag till Göteborg 2016 och började arbeta på ett stort hotell och i deras restaurang/kök. Jag snittade ungefär 17-18 timmar varje dag i en vecka - hur det slutade? Jag gick in i väggen och sa upp mig själv med omedelbar verkan. Då sökte jag vård och fick komma till vuxenpsykiatrin i den kommun jag bor i. Dom ansåg inte min situation som allvarlig utan släppte ut mig med fortsatt kontakt på min vårdcentral - där träffade jag en kurator EN GÅNG och inget mer med det. 

Så kom den här tisdagen och min tid för mina migränanfall - stressrelaterad? JA. Jag blev ju sjukskriven för "recidiverande depression" alltså återkommande depression. Ett återfall, jag hade fått ett återfall i denna tabubelagda folksjukdom. Idag träffade jag en ny terapeut/kurator på vårdcentralen, jag krävde direkt ett självskattningsformulär.

Ur mitt perspektiv, så till er som ställs inför en situation där din vän, kollega, släkting, klasskompis och/eller partner blir sjuk. 

Lämna inte, erbjud er den hjälp ni klarar av att ge, prata med andra runtomkring, finns till på våra villkor. Vi behöver ER! Det är även jobbigt för er också, men vi vill inte skrämma er med hur vi mår. Kanske kan du följa med till psykologen? Berätta hur du upplever din närstående. Det kan hjälpa både "behandlaren", den som behandlas och ni som känner hopplöshet och är sjuka.