Som människa slutar man aldrig förvånas utan rätt som det kan det man minst anar bubbla upp till ytan igen och så sitter man där ännu en gång. Man försöker tänka att det bara är tillfälligt, att dem snart kommer försvinna igen men istället tillkommer det mer tankar som gör än ännu mer känslosam.
Kanske är dessa ett slutprov som skapats i syfte till att kontrollera statusen, att man faktiskt talar sanning och har förtjänat de steg man tagit framåt. Var det helt enkelt så att man återigen lagt locket på och intalat sig själv att man avslutat det som man under många år mått dåligt över.
Oavsett vad det rätta svaret visade sig vara så satt man där återigen med sitt förflutna, sina tankar och sina känslor och försökte sortera dessa för att sedan snabbt reflektera över dem och efteråt kunna lämna det bakom sig. Något som nu efter ett år borde vara en enkel sak att göra. Men det ända man egentligen vill göra är att gråta så tårarna sprutar. För man vet mycket väl själv, att om man bara får gråta så skulle allt kännas mycket bättre, kroppen skulle få sin urladdning vilket skulle leda tankarna och känslorna ur kroppen. Det finns bara ett problem med detta. Det finns inga tårar, det går inte gråta.
Kunde det vara så att tårarna helt enkelt var slut, att man gråtit så mycket att kroppen inte längre ville samarbete. Hur mycket man än ville och försökte så skedde ingeting, tårkanalerna funkade inte ändå och istället blev man sittandes med allt inombords och man började göra sig förberedd på det som nu skulle uppkomma, nämligen ångesten. Men inte ångest för att dem tankarna man har inom sig, utan ångest för att man inte kan lösa problemet på ett enkelt sätt. Ett sätt som skulle innebära att man snabbt skulle må bättre igen och kunna fortsätta med vardagen.
Det är där jag nu sedan ett par dagar tillbaka hamnat, men när jag tänker efter så är det inte speciellt konstigt att delar av mitt förflutna kommer och våldgästar för det fanns trots allt delar som det inte fanns utrymme för tidigare eller delar som jag personligen vägrade acceptera och istället förnekade eller alternativt kastade på andra involverade. Men någonstans hoppades jag på att inte behöva återuppleva mitt förflutna, mitt gamla jag än gång till utan att det var ett förflutet som man inte behövde lägga mer fokus på. Men jag antar att man är här av en anledning, att det finns ett syfte med att man är tillbaka och att man återupptar saker som man tidigare inte kunnat ta på utan att väcka en enorm ångest inombords.
Men jag har ett otroligt stort behov att gråta emellan åt, att bara få utlopp för alla mina känslor inombords och som skulle innebära att det jag känner skulle lätta och tillslut upphöra. För just nu bildas bara ett enormt tryck inom mig som orsaker en obalans i mitt psyke, ena stunden är jag glad och bekymmers fri medans det andra stunden kan slå blixtrar om mig som gör att Aléx åker på saker som han egentligen inte borde åka på. Men hur mycket jag än försöker att anstränga mig med att inte bli förbannad eller sur på honom så lyckas jag aldrig kontrollera det, det funkar bara inte. . . Jag skulle behöva gråta.
Frustrationen är att gråten finns där i kroppen, den gör sig väldigt påtaglig, det känns som att tårarna när som helst skulle kunna komma och precis när det är på bristningsgränsen så händer absolut ingenting inte mer än att trycket ökar för att ångesten uppkommer av den anledningen att man inte kan gråta och inte vet varför, är det bara så enkelt som det verkar även fast forskningen visar motsatsen.
Kan det vara så bara att tårarna tagit slut eller kan man tappa förmågan att gråta?
1 kommentar(er)
