Igår var det för mig en speciell dag. En dag som jag i stort sätt gått och väntat på men som inte hade varit möjlig att uppleva om det inte varit för min Aléx eller som jag valt att kalla honom, min skyddsängel. För utan honom så hade jag inte varit där jag är idag och jag hade framförallt inte suttit här nu och skrivit detta inlägg. För hur jobbigt det än är att läsa och säga detta nu så hade det inte funnits speciellt mycket kvar av mig, jag hade antingen varit en ung man i rullstol, förlamad och inte talbar med extremt mycket behov av assistans och olyckligare än tidigare. Eller så hade jag inte varit mer än ett minne och ett namn på en gravsten och det hade kunnat stå.
Robin Larsson
1992.04.21 - 2017.04.08
Jag hade kunnat vara död.
Ordet död ger mig idag rysningar på kroppen, tänk att det hade kunnat vara så pass illa att jag idag hade legat begravd under jord och "tvingat" min familj att komma till min gravplats varje gång som dem ville hälsa på mig. Det är otroligt hemskt att det ska behöva gå så långt att man väljer att utsätta sig själv och sin familj för något sådant och jag vet att majoriteten av befolkningen har svårt att förstå oss människor som väljer att utsätta sina nära och kära för detta alternativ. Att många av er tycker att man är extremt egoistisk som väljer döden framför livet.
Det är ett otroligt egoistiskt beslut man tar där håller jag fullkommligt med er, men just där som man själv befinner sig så har man inte omgivningen i åtanke utan man har hela sin fokusering på sig själv och sin psykiska problematik. Samtidigt som man parerar mellan liv och död och lägger sitt pussel om när, var och hur allt ska gå till. Döden är inte just då ett för än själv ett egoistiskt beslut, utan ett beslut som man själv anser kommer gynna alla. Både sig själv som slipper lida men också människorna man har runt omkring sig som slipper ha en person som inget annat gör än att må dåligt om dagarna. En person som bromsar sina anhörigas vardag.
Precis så var det för mig, men idag är jag fortfarande vid liv och igår passerade jag ett halvår efter mitt självmordsförsök och jag måste säga att det känns som en seger. Tack vare min otroliga fästman så kan jag tillsammans med honom "fira" att jag är en överlevare och peka finger åt döden. Tack vare Aléx och mitt självförsök så vaknade jag upp och fick insikten om att jag faktiskt var i behov av akut hjälp och att jag verkligen inte ville dö, inte på det sättet som jag själv tänkte utsätta mig för. Tack vare att jag själv tillät mig att ta hjälpen så sitter jag nu här på en god väg mot ett ljusare liv och tack vare mig själv så har nu möjligheten att dela med mig av detta stora och känslofyllda ögonblick med er läsare.
Personligen är detta något som bara jag och Aléx har samtalat kring av den anledningen att jag efteråt kände en stor känsla av skam och att händelseförloppet var så laddad med känslor. Vilket gjorde det otroligt svårt att prata öppet om det med min familj, dem vet bara små delar av det som skedde den natten. Än idag är det något som inte är det lättaste att prata om för trots att det nu gått ett halvår så är det fortfarande något som väcks inom mig varje gång jag tänker tillbaka, skillnaden är att ångensten inte uppkommer i samband med detta.
Men jag kan säga att jag är otroligt tacksam för att jag fortfarande lever och att både Aléx och min familj slapp få det där samtalet som ingen människa vill ha.
"
Vi har hittat din son/fästman
Nej jag är väldigt glad att dem slapp detta, att Aléx kom när han kom och att han hjälpte mig till psykakuten den kvällen annars hade det kunnat gå riktigt illa. Jag får rysningar bara jag tänker på hur det kunde sett ut.
Men som mycket annat som tillkommer ofta också en del konsekvenser med att man göra dumma saker något som givetvis uppkom i samband med allt, något som vi fått arbeta på här hemma tillsammans och där mycket av de konsekvenser vi arbetat på idag är som en fis i rymnden. Men att besöka platsen där allt hände den 8 April 2017 det är något som varit väldigt svårt och något som jag gärna dragit ut på. Men förra Fredagen kände jag ändå att det var dags att ta tillfället i akt.
I samband med att vi skulle åka och hämta upp min kusiner på cityterminalen så satt jag i bilen och funderade på om jag inte skulle passa på att besöka den platsen som jag hade planerat att utföra mitt självmordsförsök. Lite för att känna av känslan kring händelsen men också för att bevisa för mig själv att det inte är någon större fara och att jag fortfarande står kvar med fötterna på jorden. Jag beslutade mig tillslut om att det var så det fick bli med tanke på att vi ändå skulle vara tvunga att parkera just brevid det stället, så det var lika bra att få det överstökat och klart.
Men när jag väl stod där så förvånades jag över min reaktion, för även om det kändes en aning obehagligt så var det inte mycket mer än så. Däremot hade jag väldigt svårt att förstå hur jag tänkte när jag valde ut den platsen men jag var dock väldigt stolt när jag gick därifrån.
Så ett halvår har alltså nu passerat mig och resan har inte varit enkel, men den har dock varit värd allt kämpande och väldigt lärorik.
Denna resa har gett mig en extremt behövlig lärdom över hur andra personer som mår psykisk dåligt kan känna sig och varför man ibland väljer självmord som en utväg. Samtidigt som resan nu skapat något som jag vill att alla som vill dö ska få möjligheten att uppnå.
Jag vill hjälpa. Jag vill stötta.
Jag vill förändra och jag vill förhindra.
Jag har varit där och jag har sett döden i vitögat och det är fan inte värt att avsluta sitt liv genom självmord, man kan lösa det på andra sätt även om det inte känns så just då.
Detta var den påtänkta platsen för den natten, men planen blev inte riktigt som det var tänkt. Framöver så kan det dyka in en ännu mer utförlig berättelse kring detta och som kommer innebära att ni kommer få följa med tillbaka till mina två dygn innan denna natt.
1 kommentar(er)
