Konsten att vara människa - Gästinlägg: Jag duger. . . Och det gör du också! Det gör vi alla.

Det är Fredag återigen och bloggen gästas idag av en ung vacker kvinna som man kunnat se skymten av i olika tv-program som Idol 2011 där hon tog sig till kvalveckan, tyvärr räckte det inte hela vägen. Men det dröjde inte länge innan hon steg ut i kändisvärlden igen, men denna gång som en av deltagarna i den populära Realityserien Paradise Hotel. Nu är hon superaktuell igen då hon i Måndags tog sig vidare till slutadutition som går av stapeln i Höst i årets Idol 2017. Nu hoppas jag och många andra att det ska gå hela vägen så att Sverige kan få en ny stjärna att vara stolta över. Lycka till Magdalena Reise och stort tack för att du ville vara veckans fredagsgäst här på bloggen.

Just ensamhet och tomhet?

Det är något jag ofta tänker på och Ibland är det skönt att vara själv med tankarna. Att fundera över drömmar, mål och händelser i livet. Är jag lycklig? Är jag nöjd? Kan jag göra något annorlunda? Vad vill jag med mitt liv? Vad ska jag jobba med? Kommer jag få några barn? Kommer dem älska mig? Frågorna i huvudet blir fler och fler och mer och mer negativa. Till slut sitter du med tankarna: "Jag kan inte", "jag är inte bra nog"

Vart kommer tankarna ifrån? Varför tror jag inte att jag duger? "Jag är då finnig", "jag är så ful” eller "det är klart han inte vill vara med mig" Varför litar inte mitt huvud på att jag är bra precis som jag är? Har mina tankar rätt? Är jag värdelös?

Ja, Kanske.
När jag va liten så kunde jag kolla på dom smala tjejerna i klassen. dem som va accepterade och häftiga. Dem som blev sedda, dem alla älskade, Dem som alla killar frågade chans på och dem som aldrig verkade vara ensamma och ledsna. Var det svaret? Va jag tvungen att bli vacker och smal för att folk skulle vilja vara med mig? Se mig som dom såg dom andra tjejerna?
Jag brukade drömma om att byta ut min tjocka lilla mage mot en vältränad mage. Byta ut mina ögon, min näsa och min mun. Men också mina Bröst. . . Ja, varför hade jag inga bröst? När fan ska dom börja växa?

Kom igen! Väx. . .

Jag kom in i tonåren och tänkte fortfarande samma tankar,"bara jag blir vacker så kommer dom älska mig."
När jag va 16 ungefär började jag bli smalare helt plötsligt hade jag fina drag i ansiktet och där jag en gång i tiden såg en tjock liten flicka stod en vacker tonåring. Jag började märka att alla killar började tycka jag va "snygg". Jag va populär. Jag hade ALLT jag någonsin drömt om! Jag va omtyckt. Jag var lycklig. Äntligen!
Eller va jag de?

Nej. Jag kände mig fortfarande tom inombords. Jag kände fortfarande att något saknades. Men vad? Behöver jag gå ner mer i vikt? Mer smink? Det tog mig yttligare tre år att inse vad de var som va nyckeln till mitt svarta hål innombords.

Jag träffade min fästman. Han tog min hand och kollade mig i ögonen och sa att jag var det vackraste han hade sätt. Jag kunde se på honom att han inte pratade om mitt utseende utan att han pratade om min själ. Mitt inre. Det fick mig att inse att det inte handlar om utseende. Det har det aldrig gjort. Mitt svarta hål, va aldrig ytligt. Det var innerligt. Det var självkänsla. kolla dig själv i spegeln och se dina finnar, bilringar och celluliter och fortfarande tänka; "herregud vad jag är lycklig över att jag är jag och shit vad vacker jag är"
Utan smink, utan löshår. Utan allt som inte är du. Jag kollade mig själv i spegeln en morgon och brast ut helt i skratt. Vad har jag varit så rädd för? Vad har jag slösat bort mitt liv på? Jag är SKIT vacker, oavsett vad någon annan säger. Vem bestämmer vem som är vacker och vem som inte är det?

Jag duger. . . Och det gör du också! Det gör vi alla.

Carl-Robin Larsson